Google+ Followers

onsdag 10 augusti 2016

En resande Norrman

Min nya tavla av Lars Norrman..


För bara 40 kronor fick jag en ny tavla av Lars Norrman att hänga bredvid min andra. För mig är Lars Norrman förknippat med min mormor och morfar, som lik femtio- och sextiotalets moderna människor, hade flera Lars Norrman uppsatt på sina väggar. Lars Norrmans motiv är ofta från exotiska länder och andas lite Evert Tube-romantik kring den ensamma sjömannen som rest jorden runt. Till länder så avlägsna att man på den tiden bara kunde drömma om att kunna åka dit själv. På 1970-talet såldes hans bilder i massproduktion på IKEA. Troligtvis är det en sådan jag köpt, men det gör inget. Ramen är säkert mer värd än bilden. Dyrare varianter finns på Bukowskis.

Tavlan med skeppskocken som jag fick efter mormor.


Norrmans tavlor är färgglada och han målade direkt det han såg; skeppskocken som lagar mat i båtens kajuta (den fick jag efter mormor) eller några indianer i Guatemala iklädda Sombreros. Det är vad min två tavlor föreställer. Norrman var en väldigt produktiv konstnär och hans tavlor såldes i stora upplagor. Därför har det inget större värde rent ekonomiskt utan är just bara en härlig nostalgitripp tillbaka till barndomens sextiotal.

Dock kommer jag leta vidare efter andra motiv att utöka min samling med. Bara ramen och arbetet som var nedlagt på att rama in tavlan är värt långt mer än 40 kronor och i nostalgipoäng är den värd så oändligt mycket mer då jag får chans att tänka på min mormor och morfar. Frid över deras minnen.

onsdag 24 februari 2016

Kära Dagmar

Min samling av Maria Langdeckare. Även hon litteraturvetare.
Dessutom skolledare till professionen. En häftig dam med många mordgåtor på sitt samvete.


Jag älskar böcker. En passion jag burit med mig genom livet. Som den litteraturvetarräv jag är, var det något av det bästa jag gjort att läsa litteraturvetenskap. Det var härligt att bli helt uppslukad av ett ämne. Även om jag blev aningen osocial när jag pluggade eftersom jag hellre ville umgås med mina kära böcker än umgås med mina vänner. Oj, vad jag läste, lycklig nätterna igenom.
Har i perioder en särskild vurm för deckare. Fast mina favoriter är tämligen ålderstigna och inte så blodiga. Jag gillar Maria Lang, Stieg Trenter, Homan och Damernas detektivbyrå. Lågmälda, lättsmälta och småputtriga.

Maria Lang är numera en riktig favorit. Säkert för att miljön fängslar mig mer än själva gåtorna. Tidsandan från 50, 60 och 70-tal känns kanske en smula förlegad men det kan inte hjälpas, jag håller av dem alla, utan att skämmas ett dugg.

Maria Lang eller Dagmar Lange, som hon hette på riktigt, var en produktiv dam som hann med att skriva över 40-talet deckare. Ofta utspela sig böckerna i småstaden Skoga som hade sin förebild i Nora där kommissarie Christer Wijk, kanske aningen manschauvinist med dagens mått mätt, löser mordgåtor på löpande band. I de första böckerna finns även Puck Bure med, en ung självständigt kvinna med huvudet på skaft som får balansera lite av Christer Wijks lite påfrestande manlighet, och som bistår honom när deckarnöten ska knäckas.

Böckerna är småcharmiga och har även filmats på senare tid. Där jag blev helt betagen av 1950-60-talsmiljöerna med tidstypisk inredning i färgval och möblemang. Bara det är värt hur mycket som helst, om jag får säga vad jag tycker. Dagmar skrev även in sig själv i böckerna som den egocentriska deckarförfattarinnan Almi Graan, ett anagram på Maria Lang. En kul detalj.

Dröm om min glädje när jag kunde shoppa loss riktigt ordentligt och fick tag i ett fång Maria Langdeckare till det modesta priset av tio kronor per bok. Det är dem ni ser på bilden ovan. Flera riktigt läckra bokomslag som får mitt hjärta att banka lite mer glädjefyllt när jag tittar på dem. Melankoliker, det är jag det och det har jag också slutat att skämmas över.