Google+ Followers

torsdag 30 januari 2014

Fint bokomslag


Underbara bokomslaget.
 
Jag är en riktig bokmal eller boknörd om man så vill. Det står jag för och faktiskt kan jag nog säga att jag i viss mån samlar på böcker. Inte så att det finns något systematiskt eller värdefullt i mitt samlande som till exempel att bara samla första upplagor av böcker. Nä, det handlar nog mer om att jag älskar känslan att titta på böcker och fina bokomslag. Jag har en speciell vurm för häftade böcker som jag tror var vanligt innan pocketboken gjorde sin entré. Häftade böcker som är producerade i ganska tjockt papper och som man ibland faktiskt kan få sprätta upp. Av ålder kan också bladen gulnat något vilket ger en skön nostalgikänsla. Sådana böcker finns numera mest på antikvariat skulle jag tro.

Bokomslaget på bilden ovan är från Jan Olof Olsson, JOLOs bok Lösnummer som gavs ut 1959. Jag är väldigt svag för stil och uttryck från 50-60-talet. Tycker det är tilltalande att det faktiskt inte är en bild som lockar på omslaget utan att det är typografin som får tala för sig själv. Sedan är de lite mattare dova bakgrundsfärgerna på bokstäverna en favorit. Fint som snus är det och känsla att ha boken i sin hand är obeskrivlig.

Bra är den också även om den har ganska många år på nacken och beskriver bland annat ett litet mer provinsiellt Stockholm där jag, av naturliga skäl, inte alltid känner igen mig . Men JOLO, som var journalist, skriver rakt på utan krusiduller och utsmyckningar men hans iakttagningsförmåga för detaljer är något alldeles unikt. Det gör att prima bilder av ett försvunnet Stockholm ändå dyker upp i huvudet när jag läser. Härligt, tycker jag, både med bokens innehåll och också dess omslag.

Läs mer om bokbinderi om du har lust.

torsdag 23 januari 2014

Kryddig barndomsnostalgi


Timjan, fyra kryddor (vad det nu kan vara) och paprika.

Min barndoms kryddburkar fyndade jag för 60 kronor för allihopa.
 
 
Det finns en utmärkt affär Refurn som säljer begagnade möbler och andra ting som räddats från en säker soptippsdöd. Ganska ofta går jag där och botaniserar. Det är en fin tanke att använda det som redan finns istället för att alltid köpa nyproducerat.
 
Strålande glad blev jag när jag fick syn på dessa fina kryddburkar. Precis sådana hade jag i mitt barndomshem på 1960-talet. Självklart bara måste jag köpa dem och det för ett fyndpris på tio kronor styck eftersom kryddorna var kvar i burkarna. Men det spelade ingen roll för mig, det var bara att tömma ut de gamla kryddorna i soporna och diska burkarna. Särskilt förstjust är jag i locken i kork och den fina snirkliga texten. Nu har burkarna fått en ny tillvaro i köksfönstret på landet och jag blir lika varm inombords varje gång jag tittar till dem.
 
Laprika paprika puddingpastej, skojigt rim från min barndoms stora favorit Lennart Hellsing som poppade upp i skallen.
 

måndag 6 januari 2014

En djurälskares bästa trofé




Jag bara måste visa er denna bedårande julklapp som jag köpte i Berlin. På landet har vi ett rum som är tänkt att så småningom bli vårt bibliotek med kanske eventuellt en Chesterfieldsoffa och fåtöljer i samma stil. Eftersom det är mycket 70-talskänsla i detta rum, kanske främst på grund av dess fantastiska furupanel, har jag hela tiden tänkt att det skulle passa utmärka med en jakttrofé a la älghuvud på väggen. Men att sätta dit en äkta  älgkrona är inte min melodi och det finns djurhuvuden i plysch, men det blir ingen rolig känsla med dem heller, tycker jag.


En bedårande fin hjort.
Tror ni då att jag blev glad när jag hittade denna charmiga trofé i en affär i Kreutzberg föreställande en betagande hjort som dessutom har gröna blad på sitt ena tjusiga horn. Trofén är gjord i plywood av det italienska företaget Miho och säljs bland annat här.  Lätt och bygga ihop var den också och hjorten behöver inte frysa.
I just love it!
 
P.S. Vad heter djuret som inte kan ångra sig? Svar: Hjort är hjort (plats för fniss). D.S.