Google+ Followers

måndag 29 december 2014

En 60-talsromantikers vinterdröm

Filmdramatik på hög 60-talsnivå. 

Just nu har jag härligt jullov. Tiden är plötsligt inte så inrutad och det finns plats för att göra just ingenting. Det är ingen som höjer ett ögonbryn om man går i pyjamasen hela dagen. På jullov hinns det med att se på film och gärna hela serier. Och vad ger den ultimata retrokänslan ett jullov? Jo, den makalöst underbara ungdomsserien Kråkguldet som är inspelad i januari/februari 1969. Här kan jag frossa i riktigt härliga 60-detaljer i inredningar, kläder och köksföremål. Tänk pjäxor och stickig olle, så vet du som var med då, på pricken vad jag menar. Serien spelades in i Grythyttan i härligt gruvlig Bergslagsmiljö.

Här saknas givetvis inte den klassiska ollen och de tillhörande pjäxorna. Staffan Hallerstam hemma
i sitt härliga 60-talskök med tidstypisk kakeldekor i form av klisterdekaler. 
Serien Kråkguldet producerades av Leif Krantz och hade premiär i november/december 1969. Jag minns att jag tittade på den och tyckte den var jättespännande. Det fanns också en viss glamour kring dessa barnstjärnor som medverkade i flera filmserier för barn och ungdom under 60-talet, Staffan Hallerstam som idag är barnläkare och Maria Lindberg som fortsatte som skådespelerska som vuxen. Sedan måste jag nämna den fina skådespelaren Åke Grönberg som dog i september samma år serien spelades in endast 55 år gammal, som spelar byns slaktare herr Lagerström. En annan fin rollprestation gjorde Arne Källerud som herr Berntsson, skolans nya men ack så skumma vaktis. Signaturmelodin "Balladen om Kråkguldet" framfördes av Thorstein Bergman. En riktigt klassiker vid det här laget.

En fundersam Maria Lindberg i lucialinne.
Åke Grönberg spelar byns slaktare och viltvårdare herr Lagerström. 

Varje avsnitt av Kråkguldet avslutas med en spännande ”cliff hanger” och man hade gott om tid att fantisera ihop vad som skulle hända nästa avsnitt eftersom programmet sändes en gång i veckan. Den sändes också i färg, om man hade färgteve vill säga. Nu har jag sett serien åtskilliga gånger och vet innan och utan vad som händer, men det gör inte det minsta. Jag njuter i fulla drag av uttryck som skaka loss i sågspånen, mossig och dödsskön (precis som björnen Baloo säger). Det är den härliga 60-talsstämmningen jag vill åt och barndomsnostalgin då en jul alltid vad vit av snö, jullovet oändligt och pyamasdagarna så många fler än idag. I alla fall som jag minns det.

Julspelet har en central funktion i Kråkguldet. Här är det filmkaraktären Åke som får spela kung Herodes. Stefan Feierbach spelar Åke. Tyvärr är han inte med oss längre


söndag 23 november 2014

Klassiska String


Min vackra pärla. 

I många svenska hem finns det en eller flera String. Oftas hyllor, i vårt hem finns de lite varstans. Smidiga, luftiga och praktiska. I olika färger och storlekar. Gissa om jag blev extra glad då min svägerska tipsade mig om detta lilla bord som förde en undangömd tillvaro på mina svärföräldrars vind innan det dammades av och vips blev det ett vackert blickfång i vår hall.

Nils Strinning skapade stringhyllan 1949 för en tävling initierad av Bonniers folkbibliotek. Det stora bokförlaget Bonniers insåg att om svenska folket skulle börja köpa böcker måste de ha någonstans att förvara böckerna. Hyllan skulle vara billig, enkel att skicka, lätt att montera och sätta upp. Resten är historia och Strinning anses var en av de svenska designerna som lade grunden till det som senare skulle kallas Scandinavia design.

Här kopplar Nils av med lite skön läsning framför egendesignad bokhylla. 

En liten pärla är vad mitt hallbord är och jag gillar det skarpt. Plats finns det också att lägga en vacker bok under den lilla bordsskivan. Även om boken på den övre bilden ligger på bordet och ännu inte hunnit klättra en våning ned.

Och att Stringbokhyllorna hemma hos oss fylls med böcker kan ni lita på. Att fler ur de yngre generationerna förknippar string med något annat är en helt annan historia

lördag 11 oktober 2014

Grisen från Gabriel




En gris som kanske kommer från Gabriel söker sina rötter. Har ingen stämpel, så är det verkligen en äkta Gabriel?


När jag fick ögonen på denna fantastiska gris blev det kärlek vid första ögonkastet. Se där hur mycket värme och humor som ryms på ett keramikfat. Grisen, som har en glad liten mun som ler lite pillemariskt, är ju bara för festlig. Jag har köpt det i min nya favoritaffär i Katrineholms centrum som är fullproppad med roliga och fina retroting. Har gjort flera fina fynd där i sommar och jag längtar tills jag ska besöka affären nästa gång.

Ja, hur som helst så trodde ägarinnan av affären att mitt urläckra grisfat är tillverkat av Gabriel Keramik i Timmersnabben i närheten av Mönsterås i Småland. Här tillverkas fortfarande kakelugnar och bruks- och prydnadsföremål i stengods. Gabriel Keramik är ett av Skandinaviens äldsta keramikbruk och här har det bedrivits keramiktillverkning sedan 1859. Dock kom namnet Gabriel Keramik från Gabriel Henric Burmeister född 1886 och död 1946, som grundade sin egen fabrik i Timmersnabben 1925 då han köpte upp lokalerna från den då precis nedlagda keramikfabriken Tillinge. Dessförinnan hade han arbetat vid Upsala-Ekeby och Bobergs fajansfabrik. Han har gett namn åt den så kallade Gabrielfajansen och han är representerad vid Nationalmuseum, Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum.



Här bjuder min underbara gris på ett blygt litet leende.



Här är ett äkta Gabriel grisfat. Mitt fat känns nära besläktat med detta.





Här är den blåa kusinen till mitt gröna grisfat. Med stämpel Gabriel.

Tyvärr har min kära gris bara ett tillverkningsnummer, 898, och ingen stämpel, men när jag tittade efter andra föremål från Gabriel hittade jag mitt grisfat fast med en annan dekor. Stämpeln från Gabriel brukar vara ordet Gabriel eller ett stiliserat G. Dock syns det tydligt att det har samma form som mitt fat. Ja, säker kan jag ju inte vara, men min gris är finfin i alla fall, med eller utan stämpel.

Jag skulle gärna se mer Gabriel hemma hos mig. Få se vad jag kan hitta på mina besök i diverse retroaffärer. Skulle vara läckert med lite stengods från 50-talet eller kanske servisen Soliden? En klassiker från 70-talet. Som ni vet börjar jag också bli mer och mer road av pinaler från det decenniet.




Servisen Soliden av Kjell Blomberg. Känns den igen?


Det är Kjell Blomberg som designen bakom denna populära servis. Kjell Blomberg kom från Upsala-Ekeby och blev formgivare av bruksgods och serviser vid Gabrielverken i slutet av 1950-talet. Men det är en helt annan historia än den om mitt gröna mysiga grisfat. Om nu grisen är från Gabriel? Mystiken tätnar.

tisdag 9 september 2014

Heja Hennix friskt humör!


Jag är så glad att jag är svensk och har denna roliga kanna i min ägo.
Hurra, Hurra, Hurra, Hurra.
 
Jag har skrivit det förut; jag är väldigt svag och road av 60-70-talets många gånger lekfulla formspråk. Därför föll jag självklart pladask för Margareta Hennix tillbringare i kollektionen Hej Sverige friskt humör som kom 1967 och kanske var en lyckad lansering då OS 1968 i Mexico hägrade.

Framtidstro i en brytningstid mellan fosterland, fulländat folkhem och förändringsvindar som börjar blåsa från vänster, då dyker denna helt fantastiskt roliga blågul servis med bulliga änglar upp. Lite busig med en liten ironisk blink.

Formgivningen är underbar och kannan är väldigt funktionell med sin rundade pip som är lätt att hälla från. Jag vill bara ha mer av det friska humöret, för den gör verkligen något med humöret; allt känns på topp när jag tittar på den läckra kanna och jag minns Boforstandkräm och t-shirten jag hade som 10-12-åring med svenska flaggan och texten ”Ät mer gröt” under. Jag köpte kannan på loppis i Sörmland för 75 kronor. Väl värd sitt pris och som sagt hoppas på att hitta fler delar. Pottan fanns också med ett mönster med röda elefanter som föder barn och röda hjärtan.



Färgstarka och starka kvinnor, det gillar jag. Heja Hennix, friskt humör!
 
Margareta Hennix är född 1941 och ännu verksam bland annat vid Reymyre glasbruk. Hon kom till Gustavsbergs 1967 efter avslutade studier vid Konstfack och där Stig Lindberg varit hennes lärare.

Här kan du läsa en intressant artikel om denna fantasifulla och färgstarka kvinna.

fredag 25 juli 2014

Vurm för samlartallrikar



Gustavsbergs samlarserie från 1970-talet, Vi gratulerar.

Jag har fått lite nippran på att samla på samlartallrikar. Hittar dem ofta på både loppisar och i mer välsorterade butiker som säljer saker som går bra att återanvända. I veckan hittade jag en tallrik till i Gustavsbergs serie av gratulationstallrikar, denna gång nummer två som är designad av Calle Blomqvist. Det var  till ett verkligt fyndpris, tio riksdaler. Jag har två sedan tidigare, nummer fyra och fem som är designade av Per Beckman. Dock har jag inte hittat någon information om honom trots idogt sökande. Kanske är det någon som vet mer om honom? Tipsa gärna. Jag fick ge hela 50 kronor stycket för Beckmans tallrikar, men det är mer Stockholmspriser då det är köpta där.

Jag har börjat tycka det är väldigt läckert med 1970-talsdesign. I början var jag mer skeptisk eftersom jag minns årtiondet som ganska tråkigt och murrigt i färger som brun, orange, mörkgrön och också med mycket saker tillverkade i plast. Kanske en påminnelse från oljeerans tidevarv innan klimatlarm om växhusgaser. Med tidens gång har jag lärt mig uppskatta formspråket, som många gånger har något avslappnat lekfullt över sig med tokhärligt lössläppta bulliga former. I denna gratulationsserie skiljer dock designen sig åt, inte så konstigt när det är två olika designers (det kanske är flera?). Tallriken från 1973 påminner mer om flydda studentikosa spex under 1920-30-tal. På baksidan av tallrikarna står det Vi gratulerar på, jag tror det är dessa språk; finska, engelska, franska, spanska och tyska. VDN B555 Made in Sweden. På tallriken från 1976 är VDN-numret borta.

Jag tycker samlartallrikar är jätteroliga och jag tröttnar aldrig att titta på dem. Dessutom använder vi dem som mattallrikar för att glädja andra, inte för att hänga på väggen som en del gjorde förr. Men det kanske jag behöver göra om tallrikssamlingen blir för omfattande.  Här är de tallrikar som jag hittills har i serien:

Gratulationstallrik nummer 2 från 1973. Designad av Calle Blomqvist




Gratulationstallrik nummer fyra från 1975. Farbror med bastuban fylld av blomster. Design Per Beckman.Min favorit.


Gratulationstallriken 1976, nummer fem i serien, designade också av Per Beckman.


torsdag 26 juni 2014

Mysiga, mystiska Melina


Vem är formgivare till Melina? Tips mottages tacksamt.
 
 
Dessa två fina uppläggningsfat har jag fått från min mamma. Det är så mysiga, tycker jag, i det typiska formspråket som präglade 1970-talet; flower power med lite mer bulliga, mulliga former. Den mörkgröna färgen känns också 70-tal vid sidan av orange och brunt. Jag vill minnas att vi även hade djupa tallrikarna i barndomshemmet. Servisen tillverkades av Rörstrand, enligt bloggen Designkarameller, mellan åren 1969-72. Jag har också fått fram ett VDN nr som är F555.
 
Däremot tätnar mystiken när jag som en tok letar på nätet efter vem formgivaren är. Får ingen träff, hur många gånger jag än söker. Kanske vet du det? Ingen skulle bli gladare än jag om du i så fall berättade det för mig. Mysig är Melinafaten i alla fall och till olika uppläggningar fungerar de fint.

onsdag 7 maj 2014

Vackra Vardag!




Min samling av Vardag är inte så stor, ännu. Den runda skålen har ett vackert sigill.
 

Här kommer ännu en nostalgikaramell; servisen Vardag från Gustavsberg. Denna mörkgröna skönhet är designad av Karin Björquist som började arbeta på Gustavsberg 1950 och där hon även verkade som konstnärlig ledare. Karin Björquist räknas tillsammans med Wilhelm Kåge och Stig Lindberg till en av förra seklets mest betydande svenska formgivare och keramiker. Hon formgav många serviser som exempelvis Svart Ruter, Kobolt och Vardag som är från 1953.
 
Jag älskar min tekanna, en riktig skönhet.
 
Jag är uppvuxen med denna Vardagsservisen då den fanns i mitt föräldrarhem. Själv köpte jag två uppläggningsskålar och den fina runda skålen på min favorit fyndaffär Refurn för omkring 200 kronor. Givetvis blev jag överlycklig när jag och maken hittade tekannan Vardag, i en väldigt fin och prydlig butik där saker och ting var i ordning och reda, i Uppsala. Den är verkligen vacker med handtag, som jag tror, är bambu. Det gjorde inget att handtaget var ihoptejpad och jag upptäckte det alltför långt från Uppsala. Jag var strålande glad att ha kommit över den klenod och blir lika munter varje gång jag dricker mitt morgonte. Den är helt enkelt magnifik!

 


Vi hade Kobolt också. Varje söndagskväll drack vi te ur dessa koppar och åt kaviarmackor.
Tekannan hade vi också i samma servis. Denna servis vill jag också väldigt gärna ha.
 
 
Karin Björquist var verksam på Gustavsberg fram till 1994. Idag är hon på sitt 87:e levnadsår. Hon har dessutom gjort utsmyckningar i det offentliga rummet, närmare bestämt i tunnelbanestationen Mariatorget i Stockholm där jag tidigare jobbade och alltså varje vardag gick förbi hennes konstverk. Vackert Karin!

P.S. Den ljuva butiken i Uppsala är värd ett eget blogginlägg som jag lovar kommer framöver. D.S.











torsdag 10 april 2014

Finaste Yogakon


Finaste yogakon som jag älskar.
 
Jag lovade i ett tidigare inlägg här på Smultron att visa upp min fina Yogako. Så det gör jag här. Kon har sin givna plats i nischen i öppna spisen. Där sitter den stilla och harmoniskt i yogaställning. Fin yogarock bär den också och skönaste kudden är vackert röd.

Jag köpte den till mig själv i present då jag själv gillar både yoga och kor. Så det var den perfekta kombinationen. Dessutom tycker jag att det finns ett stort välbefinnande att köpa presenter till sig själv så man verkligen får det man vill ha.
 


Nameste eller Shanti? Gör som yogakon pröva på att yoga.
 
Det var runt millenniumskiftet som Cow parade dök upp. Det är en internationell konstutställning där kor i glasfiber i naturlig storlek som ställdes ut på offentliga platser och sedan auktionerades ut för att samla in pengar till välgörande ändamål. Paraden startade i Zürich 1998.

Jag är väldigt glad över att jag köpte min fina yogako som skiljer sig lite åt från korna i Cow parade som står på alla fyra klövarna. Det finns också, helt naturligt, kritiska röster om Cow parade och att det bara är ett kommersiellt jippo som konstnärerna som gör korna tjänar väldigt lite på.

Faktum är att en av korna blev kidnappade av några som menade att det var ”icke-konst”.   Ja, konst berör och det finns delade åsikter om vad som är konst och det tycker jag är uppfriskande. Men jag älskar min fina ko och det står jag för. MUUUU på er alla!



Här i nischen över öppna spisen bor Yogakon. Varmt och skönt, i alla fall ibland.


 

torsdag 6 mars 2014

Bedårande Berså



Jag är jätteglad över min söta Bersåskål. Där kan jag ha marmelad eller kanske socker?
 
Stig Lindberg är lite av min favorit inom formgivning. Men jag har ännu inte skaffat mig någon större porslinssamling av hans populära servis Berså. Faktiskt endast en ynka liten skål. Jag får nog spara ihop en rejäl slant om jag ska kunna köpa hans alster som togs upp i nyproduktion av Gustafsberg 2005. I nyproduktion kostar en äggkopp från Gustavsbergs Online shop 295 kronor stycket och en mattallrik kostar 465 kronor. Som servis tillverkades serien mellan 1961 och 1974.

Så här är Berså beskriven på Wikipedia: "Mönstret har en vit botten och ett mönster av klargröna rundade blad som växer parvis i vertikala rader. Mönstret användes främst till att dekorera en mycket geometrisk servis som Lindberg också dekorerat med andra mönster, men mönstret och den geometriska servisen blev så starkt förknippade med varandra och så populära att man idag snarare talar om Berså-servisen."
Stadsauktion fick en glad inropare betala 32 000 kr för servisen på bilden nedan, men i och för sig är servicen i hela 151 delar. Det var 1960 som Stig Lindberg formgav Berså som blivit så älskad av svenska folket. Det är säkert fler svenska köksskåp som rymmer en förmögenhet.
 
Tekannan till vänster är ju bara helt ljuvlig. Den i en berså på sommaren skulle sitta fint.

Och jag, jag tycker att min lilla söta skål förstås är väldigt fin. Vi får väl se om den får sällskap framöver.



 Wilhelm Kåge och Stig Lindberg någon gång i slutet av 1930-talet.

 

måndag 24 februari 2014

Keramik är kul




Min fina drakljusstake.
 
Jag tycker att det är kul med keramik. Det är personligt och brukar inte riskera att massproduceras. I höstas var vi på Julita julmarknad som går av stapeln redan i oktober. Fullt med folk fast det var långt kvar till jul. På Julitas julmarknad fanns det många saker av god kvalité och flera lite mer ovanliga saker. Julita gård är väl värd ett besök när som helst och särskilt under vår och sommaren då det här finns många odlingar bland annat äppelträd och pioner.

Den fina ljusstaken jag köpte har ett motiv som både är kul och annorlunda med den underbara sagodraken. Motivet verkar hämtat från Harry Potters värld eller någon annan mer fantasyinspirerad värld. Det är keramiker Annika Hugosson som tillverkat ljusstaken och det var inte helt enkelt att välja vilken jag ville ta med mig hem. Annika gör också många motiv med katter, men det är inte riktigt min melodi. Så en drake fick det bli som inte blir lika söt pluttinuttig som det kan bli med katter. Jag gillar i och för sig levande katter, men katter i keramik är inget jag vill pryda mitt hem med. Drakljusstaken är också i en för mig tilltalande form då den för tankarna till 1700-tal och sängkammarljusstake. Det finns även en liknande mindre variant som också kan användas som äggkopp. Gillar kontrasterna svart och vitt och de fina detaljerna på draken.

Nu gör draken sällskap med min fina yogako (ska presentera den lite senare här i bloggen) och har sin speciellt utvalda plats i nischen ovanför vår öppna spis på landet. Där lyser den verkligen upp och pryder den fina nischen vilket blir en spännande kontrast. När jag tittar på den förflyttas jag till en annan värld som minner om gammeldags sagor om magi och drakar. Fint för både fantasin och själen.
 





 

onsdag 12 februari 2014

En Muminmuggsamlares bekännelser


Fina Såsdjuret som är gift med Råddjuret och mamma till Sniff.
 
Jag har läst någonstans att samlare skulle vara lyckliga människor. Kanske finns det någon vetenskaplig studie som kommit fram till det resultatet. Har faktiskt ingen aning, men att det finns en glädje över att ha en samling instämmer jag gärna i. Vi samlar på muminmuggar. Har nästan alla, så det är rätt fullproppat i våra köksskåp, för det har blivit åtskilliga muggar genom åren och jag har faktiskt ingen susning exakt hur många vi har. Men säkert fler än 50 i alla fall. Det är tur att vi är så förtjusta i att fika och ännu har plats i skåpen. Kanske att jag någon regning dag får för mig att räkna dem alla. Jag har alltid älskat Muminböckerna och dess finurliga figurer så denna samling är verkligen något speciellt för mig. Och så heter jag ju Tove också!

Det är roligt att se hur muggarnas motiv förändras och vi brukar gissa vilket motiv som kommer härnäst. Några har också slutat tillverkas och de torde vara lite mer värda än inköpspriset. Men vi tänker inte sälja några utan vi vill ha alla själv för att kunna glädja oss åt dessa fina motiv varje gång vi fikar. För givetvis använder vi alla muggarna också. De är perfekta som kaffemuggar då storleken är precis lagom och de är så goda att avnjuta kaffet ur. Och självklart kommer våra barn ha ett gäng kaffemuggar (om de vill ha dem) med sig den dag de flyttar ur boet.

Decemberfika i en av julmuggarna.
 
Varje december tar vi fram de speciella julmuggarna med fina vintermotiv på. I år skulle Tove Jansson fyllt 100 år och det firas såklart med en jubileumsmugg som vi ännu inte hunnit skaffa. Två euro för varje såld jubileumsmugg går till UNICEF. Pengarna går till att stödja utbildning av barn i utvecklingsländer. Medan Tove Jansson levde var hon själv engagerad i UNICEF genom att illustrera julkort med Muminkaraktärerna.

 
En av mina absoluta favoriter Lilla My.


Vilken som är min favorit bland alla muggar är svårt att välja, men jag är väldigt förtjust i Lilla My så de muggarna ligger mig lite varmare om hjärtat. Vi brukar köpa våra muggar på nätet från Muminboden. Vilken är din favorit?

 Här är lite mer läsning om Tove Jansson.






torsdag 6 februari 2014

Pricken över i:et


Ljuvliga Dot från Marc Jacobs går inte att motstå.

Jag har skrivit om prickar förut, men jag kan helt enkelt inte få nog av dem. Prickar gör mig pigg och glad. Efter en snabbtitt ut igenom fönstret känns det verkligen som det är det jag behöver för att piggas upp i jämmergråa februari. Så då förstår ni precis hur jag resonerade när jag fick ögonen på denna underbara parfymflaska från Marc Jacobs.
 
Ärligt talat köpte jag den mer för den otroligt coola parfymflaskans skull och inte för att doften var det som knäckte mig. Jag gillar att flaskan på något sätt ser så kaxig och uppkäftig ut när den döljer sig bakom den rökgråa beslöjade bladkragen samtidigt som den också är väldigt söt. Det är ingen tvekan om att det är något visst med blommor och bin. Kanske en påminnelse om vårkänslor?
 
Jag gillar den skarpt i alla fall. Kan hända att det kommer ännu fler prickiga alster i min blogg då jag idag gjort en prickspaning på vårens kläder. Tror faktiskt inte alls att jag sätter punkt för prickigt i Smultronbloggen utan det kommer säkert fler små runda finingar. Håll utkik!

 

Vem där?




torsdag 30 januari 2014

Fint bokomslag


Underbara bokomslaget.
 
Jag är en riktig bokmal eller boknörd om man så vill. Det står jag för och faktiskt kan jag nog säga att jag i viss mån samlar på böcker. Inte så att det finns något systematiskt eller värdefullt i mitt samlande som till exempel att bara samla första upplagor av böcker. Nä, det handlar nog mer om att jag älskar känslan att titta på böcker och fina bokomslag. Jag har en speciell vurm för häftade böcker som jag tror var vanligt innan pocketboken gjorde sin entré. Häftade böcker som är producerade i ganska tjockt papper och som man ibland faktiskt kan få sprätta upp. Av ålder kan också bladen gulnat något vilket ger en skön nostalgikänsla. Sådana böcker finns numera mest på antikvariat skulle jag tro.

Bokomslaget på bilden ovan är från Jan Olof Olsson, JOLOs bok Lösnummer som gavs ut 1959. Jag är väldigt svag för stil och uttryck från 50-60-talet. Tycker det är tilltalande att det faktiskt inte är en bild som lockar på omslaget utan att det är typografin som får tala för sig själv. Sedan är de lite mattare dova bakgrundsfärgerna på bokstäverna en favorit. Fint som snus är det och känsla att ha boken i sin hand är obeskrivlig.

Bra är den också även om den har ganska många år på nacken och beskriver bland annat ett litet mer provinsiellt Stockholm där jag, av naturliga skäl, inte alltid känner igen mig . Men JOLO, som var journalist, skriver rakt på utan krusiduller och utsmyckningar men hans iakttagningsförmåga för detaljer är något alldeles unikt. Det gör att prima bilder av ett försvunnet Stockholm ändå dyker upp i huvudet när jag läser. Härligt, tycker jag, både med bokens innehåll och också dess omslag.

Läs mer om bokbinderi om du har lust.

torsdag 23 januari 2014

Kryddig barndomsnostalgi


Timjan, fyra kryddor (vad det nu kan vara) och paprika.

Min barndoms kryddburkar fyndade jag för 60 kronor för allihopa.
 
 
Det finns en utmärkt affär Refurn som säljer begagnade möbler och andra ting som räddats från en säker soptippsdöd. Ganska ofta går jag där och botaniserar. Det är en fin tanke att använda det som redan finns istället för att alltid köpa nyproducerat.
 
Strålande glad blev jag när jag fick syn på dessa fina kryddburkar. Precis sådana hade jag i mitt barndomshem på 1960-talet. Självklart bara måste jag köpa dem och det för ett fyndpris på tio kronor styck eftersom kryddorna var kvar i burkarna. Men det spelade ingen roll för mig, det var bara att tömma ut de gamla kryddorna i soporna och diska burkarna. Särskilt förstjust är jag i locken i kork och den fina snirkliga texten. Nu har burkarna fått en ny tillvaro i köksfönstret på landet och jag blir lika varm inombords varje gång jag tittar till dem.
 
Laprika paprika puddingpastej, skojigt rim från min barndoms stora favorit Lennart Hellsing som poppade upp i skallen.
 

måndag 6 januari 2014

En djurälskares bästa trofé




Jag bara måste visa er denna bedårande julklapp som jag köpte i Berlin. På landet har vi ett rum som är tänkt att så småningom bli vårt bibliotek med kanske eventuellt en Chesterfieldsoffa och fåtöljer i samma stil. Eftersom det är mycket 70-talskänsla i detta rum, kanske främst på grund av dess fantastiska furupanel, har jag hela tiden tänkt att det skulle passa utmärka med en jakttrofé a la älghuvud på väggen. Men att sätta dit en äkta  älgkrona är inte min melodi och det finns djurhuvuden i plysch, men det blir ingen rolig känsla med dem heller, tycker jag.


En bedårande fin hjort.
Tror ni då att jag blev glad när jag hittade denna charmiga trofé i en affär i Kreutzberg föreställande en betagande hjort som dessutom har gröna blad på sitt ena tjusiga horn. Trofén är gjord i plywood av det italienska företaget Miho och säljs bland annat här.  Lätt och bygga ihop var den också och hjorten behöver inte frysa.
I just love it!
 
P.S. Vad heter djuret som inte kan ångra sig? Svar: Hjort är hjort (plats för fniss). D.S.