En resande Norrman

Min nya tavla av Lars Norrman..

För bara 40 kronor fick jag en ny tavla av Lars Norrman att hänga bredvid min andra. För mig är Lars Norrman förknippat med min mormor och morfar, som lik femtio- och sextiotalets moderna människor, hade flera Lars Norrman uppsatt på sina väggar. Lars Norrmans motiv är ofta från exotiska länder och andas lite Evert Tube-romantik kring den ensamma sjömannen som rest jorden runt. Till länder så avlägsna att man på den tiden bara kunde drömma om att kunna åka dit själv. På 1970-talet såldes hans bilder i massproduktion på IKEA. Troligtvis är det en sådan jag köpt, men det gör inget. Ramen är säkert mer värd än bilden. Dyrare varianter finns på Bukowskis.

Tavlan med skeppskocken som jag fick efter mormor.

Norrmans tavlor är färgglada och han målade direkt det han såg; skeppskocken som lagar mat i båtens kajuta (den fick jag efter mormor) eller några indianer i Guatemala iklädda Sombreros. Det är vad min två tavlor föreställer. Norrman var en väldigt produktiv konstnär och hans tavlor såldes i stora upplagor. Därför har det inget större värde rent ekonomiskt utan är just bara en härlig nostalgitripp tillbaka till barndomens sextiotal.

Dock kommer jag leta vidare efter andra motiv att utöka min samling med. Bara ramen och arbetet som var nedlagt på att rama in tavlan är värt långt mer än 40 kronor och i nostalgipoäng är den värd så oändligt mycket mer då jag får chans att tänka på min mormor och morfar. Frid över deras minnen.

Kära Dagmar

Min samling av Maria Langdeckare. Även hon litteraturvetare.

Dessutom skolledare till professionen. En häftig dam med många mordgåtor på sitt samvete.

Jag älskar böcker. En passion jag burit med mig genom livet. Som den litteraturvetarräv jag är, var det något av det bästa jag gjort att läsa litteraturvetenskap. Det var härligt att bli helt uppslukad av ett ämne. Även om jag blev aningen osocial när jag pluggade eftersom jag hellre ville umgås med mina kära böcker än umgås med mina vänner. Oj, vad jag läste, lycklig nätterna igenom.
Har i perioder en särskild vurm för deckare. Fast mina favoriter är tämligen ålderstigna och inte så blodiga. Jag gillar Maria Lang, Stieg Trenter, Homan och Damernas detektivbyrå. Lågmälda, lättsmälta och småputtriga.

Maria Lang är numera en riktig favorit. Säkert för att miljön fängslar mig mer än själva gåtorna. Tidsandan från 50, 60 och 70-tal känns kanske en smula förlegad men det kan inte hjälpas, jag håller av dem alla, utan att skämmas ett dugg.

Maria Lang eller Dagmar Lange, som hon hette på riktigt, var en produktiv dam som hann med att skriva över 40-talet deckare. Ofta utspela sig böckerna i småstaden Skoga som hade sin förebild i Nora där kommissarie Christer Wijk, kanske aningen manschauvinist med dagens mått mätt, löser mordgåtor på löpande band. I de första böckerna finns även Puck Bure med, en ung självständigt kvinna med huvudet på skaft som får balansera lite av Christer Wijks lite påfrestande manlighet, och som bistår honom när deckarnöten ska knäckas.

Böckerna är småcharmiga och har även filmats på senare tid. Där jag blev helt betagen av 1950-60-talsmiljöerna med tidstypisk inredning i färgval och möblemang. Bara det är värt hur mycket som helst, om jag får säga vad jag tycker. Dagmar skrev även in sig själv i böckerna som den egocentriska deckarförfattarinnan Almi Graan, ett anagram på Maria Lang. En kul detalj.

Dröm om min glädje när jag kunde shoppa loss riktigt ordentligt och fick tag i ett fång Maria Langdeckare till det modesta priset av tio kronor per bok. Det är dem ni ser på bilden ovan. Flera riktigt läckra bokomslag som får mitt hjärta att banka lite mer glädjefyllt när jag tittar på dem. Melankoliker, det är jag det och det har jag också slutat att skämmas över.

Mer samlartallrikar

Min samling av Gustavsbergs jultallrikar.

Nu ska jag åter igen visa upp min vurm för samlartallrikar. Denna gång är det min jultallriksamling ni får ta del av och som kommer att användas frekvent när jul snart är här igen. Samlingen producerades under 1970-talet av Gustavsberg, en per år. På baksidan av tallrikarna står det att de ”Utges i en begränsad upplaga varefter plåten förstöres och ingen nytillverkning sker”.

Hittills består min samling av tallrikarna på bilden förstås och i helgen fick jag tag i jultallrik nr 4 som kom ut 1974. Designen gjordes av Sven Jonson. Min favorit är den med fåglarna, kanske för att den påminner mig om alla riktiga domherrar vi brukar ha utanför vårt köksfönster under julen då vi sätter upp vår frömatare som är ett rött litet hus. Snäll mot småfåglar ska man också vara. Men det är en helt annan historia.

Mitt senaste fynd. Tallrik nr 4 utgavs såklart 1974.

Min favorit jultallrik med fina fåglar.

Innerligt glad är jag i alla fall över min lilla jultallriksamling och tycker att de lyser upp vilken middag som helst. Hoppas den med tiden kommer att utökas. Jag letar vidare.

Damen med slöjan

Hon sitter där på väggen. Halvt dold bakom den svarta slöjan med ett mystiskt leende. Ett känt motiv som Alexander Roslin skapat, populär porträttmålare på 1700-talet. Damen är hans hustru Marie-Suzanne Giroust och hon var pastellmålare. Hon är klädd à la Boulognaise, det vill säga som kvinnorna från Bologna i Italien

Ja, det är ju inte direkt originalet som hänger på min vägg utan en kopia såklart. Inhandlad för 75 kronor på kyrkans loppmarknad. Fin grå träram med ornament runt omkring ingick i det facila priset. Bara den värda pengarna. Kanske att damen med slöjan egentligen inte alls passar in i mitt annars funkisinspirerande hem. Vad vet jag? Tycker att kontrasten är härlig. Funkis möter 1700-tal. Det skapar nyfikenhet och glädje, i alla fall hos mig, över att allt inte alltid behöver vara komponerat i samma stil. Att det är kontrasterna som skapar spänningen och att det inte behöver vara så förbenat ihop matchat. Jag gillar henne skarpt och känner mig väldigt nöjd över den udda kombinationen. 

Frid och fröjd på er!

 

Fiffigt rottingbord

Fiffigt och tjusigt rottingbord/tidningsställ. Lätt att flytta. 

Medan jag sitter och väntar på att förmiddagskaffet ska bli klart tänkte jag visa er mitt senaste loppisfynd. För det facila priset av 70 kronor blev det lilla fina rottingbordet/tidningsstället mitt. Det fiffiga är att det är lätt att flytta, bara ta tag i de två handtagen och vips kan jag ställa det någon annanstans. Bordet har just nu utomhustjänst på verandan där det matchar perfekt till rottingstolarna.

Förresten är det väldigt bra med en veranda under tak en dag som denna då regnet fullkomligt öser ned. Lite härligt är det att höra regnet smattra mot taket, kura ihop mig över en bok och sörpla kaffe. Oj, nu tappade jag visst tråden. Mitt loppisfynd gjorde jag i Eskilstuna på den fina lilla affären Gammalt & Nött, ett ypperligt namn på en affär som säljer saker som vart med förr. I like, hoppas göra fler fynd där framöver. Nu är visst kaffet klart. Hej på er!

En känsla av att komma hem. Hoppas bordet ska trivas med de andra rottingmöblerna. 

Ännu en uggla

Här är mitt fina vindspel i form av en klok uggla.

Här är en ännu en uggla från fablernas värld i min samling av ja, ugglor då rå. Tycker att den är kul att det är ett vindspel. Tror nog att jag är tämligen ensam om denna uggla. Köpte den för 50 kronor på en loppmarknad. Ett tag diskuterade vi om det kanske kunde vara en räv, men vi bestämde att det var en uggla. Ugglor har ju också tofsar som ser ut som små horn. För ugglor har ju inte några ytteröron. Som alltid älskar jag mina saker och även denna charmiga uggla såklart. Har inget emot lite småblåsiga sommardagar för att få höra dess lite mer dova klang. Som ett uggleho kanske? Ho, ho, ho, ho på er alla och fortsatt trevlig sommar!

Nu hoppas jag det blåser  lite lätt i alla fall så ugglan får spela.
 Och så önskar jag mer sol och värme förstås. 

Lou sitter förmodligen däruppe och ler

Så hänger den där ändå, texttavlan som jag av princip egentligen inte gillar. 

Jag är inte särskilt svag för romantisk inredningsstil med rysch-pysch, vita spetsar, torkade rosor och nu det allra senaste; tavlor med klämkäcka texter som exempelvis ”Carpe Diem”, ”Happiness is not a destination, its a way of life” och ”Do more of what makes you happy”.

Men när jag fick se en tavla med texten ”Such a perfect day, I'm glad I spent with you” då smalt även mitt hårdnackade motstånd mot att ha tavlor med text på väggen. Den kunde jag bara inte motstå. Så nu hänger textraderna från Lou Reeds finstämda låt på väggen därhemma och jag blir faktiskt både glad och lite melankolisk varje gång jag ser den. Precis den stämning som låten förmedlar. Tror nog att Lou sitter på en molntapp där uppe och med ett leende på läpparna konstaterar han belåtet att jag är en liten filur som sällan håller särskilt hårt på mina principer, om jag träffar rätt texttavla. Och löjligt lycklig är jag dessutom över den, det skäms jag verkligen inte för.

Glad midsommar på er alla! Glöm inte att lägga sju sorters blommor under huvudkudden och dansa och sjunga "Små grodorna" - Oooo, ack, ack, ack, ooo, ack, ack, ack ja.