En 60-talsromantikers vinterdröm

Filmdramatik på hög 60-talsnivå. 

Just nu har jag härligt jullov. Tiden är plötsligt inte så inrutad och det finns plats för att göra just ingenting. Det är ingen som höjer ett ögonbryn om man går i pyjamasen hela dagen. På jullov hinns det med att se på film och gärna hela serier. Och vad ger den ultimata retrokänslan ett jullov? Jo, den makalöst underbara ungdomsserien Kråkguldet som är inspelad i januari/februari 1969. Här kan jag frossa i riktigt härliga 60-detaljer i inredningar, kläder och köksföremål. Tänk pjäxor och stickig olle, så vet du som var med då, på pricken vad jag menar. Serien spelades in i Grythyttan i härligt gruvlig Bergslagsmiljö.

Här saknas givetvis inte den klassiska ollen och de tillhörande pjäxorna. Staffan Hallerstam hemma
i sitt härliga 60-talskök med tidstypisk kakeldekor i form av klisterdekaler. 

Serien Kråkguldet producerades av Leif Krantz och hade premiär i november/december 1969. Jag minns att jag tittade på den och tyckte den var jättespännande. Det fanns också en viss glamour kring dessa barnstjärnor som medverkade i flera filmserier för barn och ungdom under 60-talet, Staffan Hallerstam som idag är barnläkare och Maria Lindberg som fortsatte som skådespelerska som vuxen. Sedan måste jag nämna den fina skådespelaren Åke Grönberg som dog i september samma år serien spelades in endast 55 år gammal, som spelar byns slaktare herr Lagerström. En annan fin rollprestation gjorde Arne Källerud som herr Berntsson, skolans nya men ack så skumma vaktis. Signaturmelodin "Balladen om Kråkguldet" framfördes av Thorstein Bergman. En riktigt klassiker vid det här laget.

En fundersam Maria Lindberg i lucialinne.

Åke Grönberg spelar byns slaktare och viltvårdare herr Lagerström. 

Varje avsnitt av Kråkguldet avslutas med en spännande ”cliff hanger” och man hade gott om tid att fantisera ihop vad som skulle hända nästa avsnitt eftersom programmet sändes en gång i veckan. Den sändes också i färg, om man hade färgteve vill säga. Nu har jag sett serien åtskilliga gånger och vet innan och utan vad som händer, men det gör inte det minsta. Jag njuter i fulla drag av uttryck som skaka loss i sågspånen, mossig och dödsskön (precis som björnen Baloo säger). Det är den härliga 60-talsstämmningen jag vill åt och barndomsnostalgin då en jul alltid vad vit av snö, jullovet oändligt och pyamasdagarna så många fler än idag. I alla fall som jag minns det.

Julspelet har en central funktion i Kråkguldet. Här är det filmkaraktären Åke som får spela kung Herodes. Stefan Feierbach spelar Åke. Tyvärr är han inte med oss längre. 

Klassiska String

Min vackra pärla. 

I många svenska hem finns det en eller flera String. Oftas hyllor, i vårt hem finns de lite varstans. Smidiga, luftiga och praktiska. I olika färger och storlekar. Gissa om jag blev extra glad då min svägerska tipsade mig om detta lilla bord som förde en undangömd tillvaro på mina svärföräldrars vind innan det dammades av och vips blev det ett vackert blickfång i vår hall.

Nils Strinning skapade stringhyllan 1949 för en tävling initierad av Bonniers folkbibliotek. Det stora bokförlaget Bonniers insåg att om svenska folket skulle börja köpa böcker måste de ha någonstans att förvara böckerna. Hyllan skulle vara billig, enkel att skicka, lätt att montera och sätta upp. Resten är historia och Strinning anses var en av de svenska designerna som lade grunden till det som senare skulle kallas Scandinavia design.

Här kopplar Nils av med lite skön läsning framför egendesignad bokhylla. 

En liten pärla är vad mitt hallbord är och jag gillar det skarpt. Plats finns det också att lägga en vacker bok under den lilla bordsskivan. Även om boken på den övre bilden ligger på bordet och ännu inte hunnit klättra en våning ned.

Och att Stringbokhyllorna hemma hos oss fylls med böcker kan ni lita på. Att fler ur de yngre generationerna förknippar string med något annat är en helt annan historia

Grisen från Gabriel



En gris som kanske kommer från Gabriel söker sina rötter. Har ingen stämpel, så är det verkligen en äkta Gabriel?



När jag fick ögonen på denna fantastiska gris blev det kärlek vid första ögonkastet. Se där hur mycket värme och humor som ryms på ett keramikfat. Grisen, som har en glad liten mun som ler lite pillemariskt, är ju bara för festlig. Jag har köpt det i min nya favoritaffär i Katrineholms centrum som är fullproppad med roliga och fina retroting. Har gjort flera fina fynd där i sommar och jag längtar tills jag ska besöka affären nästa gång.

Ja, hur som helst så trodde ägarinnan av affären att mitt urläckra grisfat är tillverkat av Gabriel Keramik i Timmersnabben i närheten av Mönsterås i Småland. Här tillverkas fortfarande kakelugnar och bruks- och prydnadsföremål i stengods. Gabriel Keramik är ett av Skandinaviens äldsta keramikbruk och här har det bedrivits keramiktillverkning sedan 1859. Dock kom namnet Gabriel Keramik från Gabriel Henric Burmeister född 1886 och död 1946, som grundade sin egen fabrik i Timmersnabben 1925 då han köpte upp lokalerna från den då precis nedlagda keramikfabriken Tillinge. Dessförinnan hade han arbetat vid Upsala-Ekeby och Bobergs fajansfabrik. Han har gett namn åt den så kallade Gabrielfajansen och han är representerad vid Nationalmuseum, Moderna Museet och Göteborgs konstmuseum.

Här bjuder min underbara gris på ett blygt litet leende.



Här är ett äkta Gabriel grisfat. Mitt fat känns nära besläktat med detta.





Här är den blåa kusinen till mitt gröna grisfat. Med stämpel Gabriel.

Tyvärr har min kära gris bara ett tillverkningsnummer, 898, och ingen stämpel, men när jag tittade efter andra föremål från Gabriel hittade jag mitt grisfat fast med en annan dekor. Stämpeln från Gabriel brukar vara ordet Gabriel eller ett stiliserat G. Dock syns det tydligt att det har samma form som mitt fat. Ja, säker kan jag ju inte vara, men min gris är finfin i alla fall, med eller utan stämpel.

Jag skulle gärna se mer Gabriel hemma hos mig. Få se vad jag kan hitta på mina besök i diverse retroaffärer. Skulle vara läckert med lite stengods från 50-talet eller kanske servisen Soliden? En klassiker från 70-talet. Som ni vet börjar jag också bli mer och mer road av pinaler från det decenniet.





Servisen Soliden av Kjell Blomberg. Känns den igen?

Det är Kjell Blomberg som designen bakom denna populära servis. Kjell Blomberg kom från Upsala-Ekeby och blev formgivare av bruksgods och serviser vid Gabrielverken i slutet av 1950-talet. Men det är en helt annan historia än den om mitt gröna mysiga grisfat. Om nu grisen är från Gabriel? Mystiken tätnar.

Heja Hennix friskt humör!

Jag är så glad att jag är svensk och har denna roliga kanna i min ägo.
Hurra, Hurra, Hurra, Hurra.

 

Jag har skrivit det förut; jag är väldigt svag och road av 60-70-talets många gånger lekfulla formspråk. Därför föll jag självklart pladask för Margareta Hennix tillbringare i kollektionen Hej Sverige friskt humör som kom 1967 och kanske var en lyckad lansering då OS 1968 i Mexico hägrade.

Framtidstro i en brytningstid mellan fosterland, fulländat folkhem och förändringsvindar som börjar blåsa från vänster, då dyker denna helt fantastiskt roliga blågul servis med bulliga änglar upp. Lite busig med en liten ironisk blink.

Formgivningen är underbar och kannan är väldigt funktionell med sin rundade pip som är lätt att hälla från. Jag vill bara ha mer av det friska humöret, för den gör verkligen något med humöret; allt känns på topp när jag tittar på den läckra kanna och jag minns Boforstandkräm och t-shirten jag hade som 10-12-åring med svenska flaggan och texten ”Ät mer gröt” under. Jag köpte kannan på loppis i Sörmland för 75 kronor. Väl värd sitt pris och som sagt hoppas på att hitta fler delar. Pottan fanns också med ett mönster med röda elefanter som föder barn och röda hjärtan.

Färgstarka och starka kvinnor, det gillar jag. Heja Hennix, friskt humör!

 

Margareta Hennix är född 1941 och ännu verksam bland annat vid Reymyre glasbruk. Hon kom till Gustavsbergs 1967 efter avslutade studier vid Konstfack och där Stig Lindberg varit hennes lärare.

Här kan du läsa en intressant artikel om denna fantasifulla och färgstarka kvinna.

Vurm för samlartallrikar

Gustavsbergs samlarserie från 1970-talet, Vi gratulerar.

Jag har fått lite nippran på att samla på samlartallrikar. Hittar dem ofta på både loppisar och i mer välsorterade butiker som säljer saker som går bra att återanvända. I veckan hittade jag en tallrik till i Gustavsbergs serie av gratulationstallrikar, denna gång nummer två som är designad av Calle Blomqvist. Det var  till ett verkligt fyndpris, tio riksdaler. Jag har två sedan tidigare, nummer fyra och fem som är designade av Per Beckman. Dock har jag inte hittat någon information om honom trots idogt sökande. Kanske är det någon som vet mer om honom? Tipsa gärna. Jag fick ge hela 50 kronor stycket för Beckmans tallrikar, men det är mer Stockholmspriser då det är köpta där.

Jag har börjat tycka det är väldigt läckert med 1970-talsdesign. I början var jag mer skeptisk eftersom jag minns årtiondet som ganska tråkigt och murrigt i färger som brun, orange, mörkgrön och också med mycket saker tillverkade i plast. Kanske en påminnelse från oljeerans tidevarv innan klimatlarm om växhusgaser. Med tidens gång har jag lärt mig uppskatta formspråket, som många gånger har något avslappnat lekfullt över sig med tokhärligt lössläppta bulliga former. I denna gratulationsserie skiljer dock designen sig åt, inte så konstigt när det är två olika designers (det kanske är flera?). Tallriken från 1973 påminner mer om flydda studentikosa spex under 1920-30-tal. På baksidan av tallrikarna står det Vi gratulerar på, jag tror det är dessa språk; finska, engelska, franska, spanska och tyska. VDN B555 Made in Sweden. På tallriken från 1976 är VDN-numret borta.

Jag tycker samlartallrikar är jätteroliga och jag tröttnar aldrig att titta på dem. Dessutom använder vi dem som mattallrikar för att glädja andra, inte för att hänga på väggen som en del gjorde förr. Men det kanske jag behöver göra om tallrikssamlingen blir för omfattande.  Här är de tallrikar som jag hittills har i serien:

Gratulationstallrik nummer 2 från 1973. Designad av Calle Blomqvist



Gratulationstallrik nummer fyra från 1975. Farbror med bastuban fylld av blomster. Design Per Beckman.Min favorit.

Gratulationstallriken 1976, nummer fem i serien, designade också av Per Beckman.



Mysiga, mystiska Melina

Vem är formgivare till Melina? Tips mottages tacksamt.

 

 

Dessa två fina uppläggningsfat har jag fått från min mamma. Det är så mysiga, tycker jag, i det typiska formspråket som präglade 1970-talet; flower power med lite mer bulliga, mulliga former. Den mörkgröna färgen känns också 70-tal vid sidan av orange och brunt. Jag vill minnas att vi även hade djupa tallrikarna i barndomshemmet. Servisen tillverkades av Rörstrand, enligt bloggen Designkarameller, mellan åren 1969-72. Jag har också fått fram ett VDN nr som är F555.

 

Däremot tätnar mystiken när jag som en tok letar på nätet efter vem formgivaren är. Får ingen träff, hur många gånger jag än söker. Kanske vet du det? Ingen skulle bli gladare än jag om du i så fall berättade det för mig. Mysig är Melinafaten i alla fall och till olika uppläggningar fungerar de fint.

Vackra Vardag!

Min samling av Vardag är inte så stor, ännu. Den runda skålen har ett vackert sigill.

 

Här kommer ännu en nostalgikaramell; servisen Vardag från Gustavsberg. Denna mörkgröna skönhet är designad av Karin Björquist som började arbeta på Gustavsberg 1950 och där hon även verkade som konstnärlig ledare. Karin Björquist räknas tillsammans med Wilhelm Kåge och Stig Lindberg till en av förra seklets mest betydande svenska formgivare och keramiker. Hon formgav många serviser som exempelvis Svart Ruter, Kobolt och Vardag som är från 1953.

 

Jag älskar min tekanna, en riktig skönhet.

 

Jag är uppvuxen med denna Vardagsservisen då den fanns i mitt föräldrarhem. Själv köpte jag två uppläggningsskålar och den fina runda skålen på min favorit fyndaffär Refurn för omkring 200 kronor. Givetvis blev jag överlycklig när jag och maken hittade tekannan Vardag, i en väldigt fin och prydlig butik där saker och ting var i ordning och reda, i Uppsala. Den är verkligen vacker med handtag, som jag tror, är bambu. Det gjorde inget att handtaget var ihoptejpad och jag upptäckte det alltför långt från Uppsala. Jag var strålande glad att ha kommit över den klenod och blir lika munter varje gång jag dricker mitt morgonte. Den är helt enkelt magnifik!

 

Vi hade Kobolt också. Varje söndagskväll drack vi te ur dessa koppar och åt kaviarmackor.
Tekannan hade vi också i samma servis. Denna servis vill jag också väldigt gärna ha.

 

 

Karin Björquist var verksam på Gustavsberg fram till 1994. Idag är hon på sitt 87:e levnadsår. Hon har dessutom gjort utsmyckningar i det offentliga rummet, närmare bestämt i tunnelbanestationen Mariatorget i Stockholm där jag tidigare jobbade och alltså varje vardag gick förbi hennes konstverk. Vackert Karin!

P.S. Den ljuva butiken i Uppsala är värd ett eget blogginlägg som jag lovar kommer framöver. D.S.