Lou sitter förmodligen däruppe och ler

Så hänger den där ändå, texttavlan som jag av princip egentligen inte gillar. 

Jag är inte särskilt svag för romantisk inredningsstil med rysch-pysch, vita spetsar, torkade rosor och nu det allra senaste; tavlor med klämkäcka texter som exempelvis ”Carpe Diem”, ”Happiness is not a destination, its a way of life” och ”Do more of what makes you happy”.

Men när jag fick se en tavla med texten ”Such a perfect day, I'm glad I spent with you” då smalt även mitt hårdnackade motstånd mot att ha tavlor med text på väggen. Den kunde jag bara inte motstå. Så nu hänger textraderna från Lou Reeds finstämda låt på väggen därhemma och jag blir faktiskt både glad och lite melankolisk varje gång jag ser den. Precis den stämning som låten förmedlar. Tror nog att Lou sitter på en molntapp där uppe och med ett leende på läpparna konstaterar han belåtet att jag är en liten filur som sällan håller särskilt hårt på mina principer, om jag träffar rätt texttavla. Och löjligt lycklig är jag dessutom över den, det skäms jag verkligen inte för.

Glad midsommar på er alla! Glöm inte att lägga sju sorters blommor under huvudkudden och dansa och sjunga "Små grodorna" - Oooo, ack, ack, ack, ooo, ack, ack, ack ja.

Majsig gillestugelampa

Min härliga lampa. Lysande helt enkelt.

Vilket fynd min lysande fina lökkupolslampa är. Det är så mycket 70-tals feeling över den och jag är helt såld. Här var det verkligen kärlek vid första ögonkastet. Det var många som inredde gillestuga i käck furustil i källaren på 60 och 70-talet, och som kronan på verket satt säkert min orangeglimrande pärla i många gillestugetak för mer dämpad mysbelysning.

En gillestuga är ett rum i källaren på en villa som används som ett enklare vardagsrum. Gillestugan räknas ofta inte in i boarean på grund av låg takhöjd och inga eller små fönster. Ordet kommer ursprungligen från fornsvenskans gildestuva, det vill säga en stuga där ett gille håller möten. (Från Wikipedia).

Härligt snurrig badrumsinredning a la 70-tal- 

Skenet från lampan är majsigt orange som sprider en skönt avslappnad stämning och mysfaktorn stiger till 110 procent. Ibland tänker jag Moskva och Vasilijkatedralen på Röda Torget med de kända lökkupolerna. De passar också in på det radikala 70-talet då rödvinsdrickarna mös i gillestugan i brun polotröjor och beige utsvängda manchesterbyxor. Det kunde säkert bli livliga diskussioner under lökkupolslampan. Nu för min härliga lampa en lugnare tillvaro, men den lyser lika skönt nu som då.

Allt var möjligt med ett par störtsköna utsvängda brallor. 

I grodans position

Grodor gör mig glad som en lärka. Snart får grodan flytta ut i trädgården igen. 

Grodor gör mig lycklig. Kanske för att de alltid ser så glada ut. Denna trivsamma yogagroda köpte jag på Biltema, av alla ställen, för 29 kronor (vill jag minnas). Jag tycker grodan är högst förtjusande där den sitter i loutställning och känner in tillvaron.

Just nu yogar grodan i vår hall inomhus, men säkert längtar den efter, precis som jag, att skutta ut i gröngräset igen. Ett, tu, tre är den snart ute igen i vårens grönska. I år kanske den får sitta i skuggan av rosenhagtornen eller körsbärsträdet vilsamt vilande och behagligt glädjande för alla som har tid att stanna upp och vara i nuet en stund, istället för att rusa fram på livets motorväg.

Ugglan som kom in från soprummet

Ugglan räddades från en trist tillvaro i soprummet till att få härbärgera våra pennor.
Hoppas att den trivs med det, säker kan jag ju aldrig vara. 

Jag gillar ugglor. Förutom att det sägs att de är kloka så är det något speciellt med deras stora ögon som väcker sympati hos mig. Ugglan som kom till mig och numera vaktar våra pennor har sin speciella livshistoria. Någon hade tröttnat på den och ställt den i soprummet i en av mina vänners bostadshus. Kanske i hopp om att någon skulle plocka upp den. När min vän fick syn på den tänkte hon att den kanske jag skulle vilja ha, eftersom jag uppskattar ugglor, och så räddade hon ugglan från en säker soptippsdöd.

Jag blev glad över ugglan och den omtanke min vän visade både ugglan och mig. Hur tacksam ugglan är över sitt nya hem vet jag inte, men jag hoppas den uppskattar sin nya utsikt och sitt nya uppdrag. Kanske ändå att den gläds åt att få känna sig behövd igen och jag gillar den skarpt.

Heder åt min vän som räddade den från hemska tuggens malande käftar. Återvinning är verkligen inte dumt. Det är som loppis, saker man tröttnat på och som man kanske till och med tycker har tappat sin glans kan skänka glädje åt någon annan. Så det är synd att kasta saker som fungerar, bättre att skänka bort. För som tur är värderar vi saker helt olika och nu har ugglan fått sin historia berättad. Ho, ho på er!

Min skälmska tax och trendiga terrier

Min skälmska tax Sir Basile David med kravatt som sig bör.

Det kan du ju förstå att jag inte kunde motstå denna tax. Får jag äran att presentera Sir Basile David för dig. Han ser ganska skälmsk ut och är förstås helt, helt underbar i sin klipska adelsmannauppsyn. Köpte kuddfodralet på julmarknaden på Julita gård i Sörmland förra året. Nu fördriver Sir Basile David sina dagar på soffan i det som framöver ska bli biblioteket. Där kommer han att passa väl in och bli omhuldad som den ståndsmässiga tax han är. Priset för kuddfodralet var 250 kronor och jag valde till slut taxen för att jag själv haft en fin sådan en gång i tiden. Vill minnas att försäljaren sa att fodralen var tillverkade i Holland.

Trendiga terriern Ture lite uppsträckt inför fotografen.

Och inte nog med min skälmska tax, före jul hittade jag den trendiga terriern Ture med sina coola glasögon och orange fluga.  Hittade honom på ICA Maxi i Katrineholm för 89 kronor. Han tittade på mig med sina bedjande ögon och vädjade till mig ta med honom hem och jag är verkligen inte den som är den. Nu tillbringar han dagarna slött vilande på soffan i gästrummet. Det är så vi är, mina hundar och jag, lata men helt, helt oemotståndliga. Tjing!

En 60-talsromantikers vinterdröm

Filmdramatik på hög 60-talsnivå. 

Just nu har jag härligt jullov. Tiden är plötsligt inte så inrutad och det finns plats för att göra just ingenting. Det är ingen som höjer ett ögonbryn om man går i pyjamasen hela dagen. På jullov hinns det med att se på film och gärna hela serier. Och vad ger den ultimata retrokänslan ett jullov? Jo, den makalöst underbara ungdomsserien Kråkguldet som är inspelad i januari/februari 1969. Här kan jag frossa i riktigt härliga 60-detaljer i inredningar, kläder och köksföremål. Tänk pjäxor och stickig olle, så vet du som var med då, på pricken vad jag menar. Serien spelades in i Grythyttan i härligt gruvlig Bergslagsmiljö.

Här saknas givetvis inte den klassiska ollen och de tillhörande pjäxorna. Staffan Hallerstam hemma
i sitt härliga 60-talskök med tidstypisk kakeldekor i form av klisterdekaler. 

Serien Kråkguldet producerades av Leif Krantz och hade premiär i november/december 1969. Jag minns att jag tittade på den och tyckte den var jättespännande. Det fanns också en viss glamour kring dessa barnstjärnor som medverkade i flera filmserier för barn och ungdom under 60-talet, Staffan Hallerstam som idag är barnläkare och Maria Lindberg som fortsatte som skådespelerska som vuxen. Sedan måste jag nämna den fina skådespelaren Åke Grönberg som dog i september samma år serien spelades in endast 55 år gammal, som spelar byns slaktare herr Lagerström. En annan fin rollprestation gjorde Arne Källerud som herr Berntsson, skolans nya men ack så skumma vaktis. Signaturmelodin "Balladen om Kråkguldet" framfördes av Thorstein Bergman. En riktigt klassiker vid det här laget.

En fundersam Maria Lindberg i lucialinne.

Åke Grönberg spelar byns slaktare och viltvårdare herr Lagerström. 

Varje avsnitt av Kråkguldet avslutas med en spännande ”cliff hanger” och man hade gott om tid att fantisera ihop vad som skulle hända nästa avsnitt eftersom programmet sändes en gång i veckan. Den sändes också i färg, om man hade färgteve vill säga. Nu har jag sett serien åtskilliga gånger och vet innan och utan vad som händer, men det gör inte det minsta. Jag njuter i fulla drag av uttryck som skaka loss i sågspånen, mossig och dödsskön (precis som björnen Baloo säger). Det är den härliga 60-talsstämmningen jag vill åt och barndomsnostalgin då en jul alltid vad vit av snö, jullovet oändligt och pyamasdagarna så många fler än idag. I alla fall som jag minns det.

Julspelet har en central funktion i Kråkguldet. Här är det filmkaraktären Åke som får spela kung Herodes. Stefan Feierbach spelar Åke. Tyvärr är han inte med oss längre. 

Klassiska String

Min vackra pärla. 

I många svenska hem finns det en eller flera String. Oftas hyllor, i vårt hem finns de lite varstans. Smidiga, luftiga och praktiska. I olika färger och storlekar. Gissa om jag blev extra glad då min svägerska tipsade mig om detta lilla bord som förde en undangömd tillvaro på mina svärföräldrars vind innan det dammades av och vips blev det ett vackert blickfång i vår hall.

Nils Strinning skapade stringhyllan 1949 för en tävling initierad av Bonniers folkbibliotek. Det stora bokförlaget Bonniers insåg att om svenska folket skulle börja köpa böcker måste de ha någonstans att förvara böckerna. Hyllan skulle vara billig, enkel att skicka, lätt att montera och sätta upp. Resten är historia och Strinning anses var en av de svenska designerna som lade grunden till det som senare skulle kallas Scandinavia design.

Här kopplar Nils av med lite skön läsning framför egendesignad bokhylla. 

En liten pärla är vad mitt hallbord är och jag gillar det skarpt. Plats finns det också att lägga en vacker bok under den lilla bordsskivan. Även om boken på den övre bilden ligger på bordet och ännu inte hunnit klättra en våning ned.

Och att Stringbokhyllorna hemma hos oss fylls med böcker kan ni lita på. Att fler ur de yngre generationerna förknippar string med något annat är en helt annan historia